Hejsan, anledningen till att jag inte har skrivit något alls på väldigt länge är att jag har gett upp nu. 

Ingenting har mening och allting bär smärta med sig, vart jag än går och vad jag än gör. Jag kollapsar om och om igen och jag börjar få slut på ork och vilja. Orken har saknats i över något år nu men viljan har funnits fram tills ... nu typ. 

Snälla kör över mig med en lastbil. Förverkliga min längtan om du inte kan förverkliga mina drömmar om att få veta vad lycklig innebär. 

Finns tillgänglig lite ibland på fb och mobil, men orkar inte hålla koll. 

Vill bara måla i mina målarböcker. My little pony och Barbie, utan verklighet men med ljusa färger. Mysigt. 

Med ciggen, cola och ett trasigt psyke, är det här det bästa jag kan åstakomma. 

"god never lets us go through things we won't survive" eeeeeeller...

Hejsan, ursäktar nu redan innan om stavfel inträffar, är lite onykter. 

Har handlat idag! Världens finaste mössa, grön hårfärg och en blekning till Jeremi <3

Min söta mössa dåva :3

Har även deltagit i en mysig förfest hos David med 4 andra klasskompisar och två övriga, men även Jeremi. Har ätit, knäckebröd (vilket jag egentligen hatar), rent mjöl ur påsen, det var inte så gott... och sedan chips och havrefras. Har vart onyktrare än på vääääääldigt länge, men det var mys! 

I övrigt är inget speciellt annorlunda, men det enda som stör mitt mående idag är att jag hatar alla människor i världen för att dem får mig att hata mig själv så mycket. Makes no scense men ok. 

nu ska jag och mina nytöjda öron sova, får se hur ont det gör inatt. 

Pusshejs 

Okej.. är otroligt känslig idag och känner verkligen inte för en massa sociala kontakter ikväll då jag redan har börjat gråta under både en sms-konversation och via telefon. Så, jag skriver av mig tills jag tröttnar. 

Kan börja med att skolan idag var fullkomligt hemsk då jag nästan slängde min najtång på lärarn. Multiple times. 

Kan sedan säga att för första gången på länge är det sämre efter BUP än innan. Helt utmattad och bara trött på allt. Sitter och beräknar hur länge folk kommer stå ut med mitt sällskap innan de lämnar mig osv. Inte det positivaste kanske, men inget varar för alltid. 

Lite självskadoimpulser och annat skit som tränger sig på hela tiden också. 

Men sånt är livet vafan..

Jag undrar om jag är den enda här i världen som önskar att få tortera hundratalt människor till döds. Sakta och brutalt liksom. Så hej du som läser det här och känner samma sak, hör av dig. puss

eller något liknande. 

Känner även att jag och hela mänskligheten går sönder mer och mer. 

Jag önskar att jag kunde spola tillbaks tiden till då jag gick i ettan på lågstadiet. Eftersom det var där det dåliga började. 

VARNING LIFESTORY BEGINS HERE 

Jo, juste. Jag blev sjukt mobbad i 1an och 2an, sedan bytte jag skola, vilket funkade första året men 4an, 5an och 6an var lika hemska som innan, eller nae.. värre. Depressiv och med rakblad gömda i väskan gick jag till skolan, 12/13 år gammal. Redan då var döden något jag längtade till. Men hoppet hade jag kvar lite av än. Detta pågick ända till skolan slutade på våren i 6an. Innan dess hann jag söka mig till datorn och skaffade vänner, då de inte visste hur jag såg ut så var de inte lika elaka som alla andra över hur ful jag var och dylikt. Det var det skönaste jag vart med om. 

Slutade med att jag hade ca 100 vänner över nätet, väldigt många i 19-årsåldern. vilket inte är såvärst bra för en liten 12/13årig tjej. Men det sket jag i för tillfället. Problemet som uppstod var att jag hade svårt att förstå folk i min egen ålder, detta följer mig fortfarande då jag först i 9an började umgås regelbundet med folk under 18. Men det kommer senare.

7an. Puttad in i skåp och vart jag än gick hörde jag en grupp som stod och skrek "äckliga jävla emo" och sånt. Inte stärkande för självförtroendet precis. Vid denna tiden hade jag en pojkvän, som jag också lärde känns över nätet. Då den här killen bara var 15 så var det ju den yngsta jag någonsin träffat som vart snäll mot mig. Dock höll det inte länge. 

I början av vårterminen i 7an började jag röka. Först då fick jag kompisar jag faktiskt kunde träffa i skolan och hemma. Innan dess gav ingen mig ens en chans. 

Det var så jag träffade det första äcklet, vi kan kalla honom för x. Då x var nästan fyllda 18 och jag var bara 13 eller 14 så innebar min vardag inte alls samma saker som hans. Det var med honom jag påbörjade min otroliga konsumtion av alkohol. Så.. han flyttade in hos mig, det gick bra i början. Han ljög om att han gick i skolan osv, istället träffade han massa andra tjejer under dagarna. Detta förhållande slutar alltså med att han ligger runt, jag skär mig och blir mer psykiskt instabil än innan. Det visar sig att han är sjuk, han är autistisk och lider av både kleptomani och mytomani. Inte bästa pojkvänsmaterialet. Efter detta försökte x väldigt många gånger få tillbaks mig men jag var lite för stark för att han skulle lyckas. 

Han förstår dock inte än idag att han någonsin gjorde något fel. 

Efter detta var allting rätt lungt i ca 8 månader.

Sedan träffade jag den värsta människan någonsin. Honom kallar vi för ... honom. 

Han är för övrigt otroligt manipulativ och lider av en lång lista psykiska sjukdomar, bl.a aspbergers. 

Jag föll i alla fall hårdare än någonsin förut. 

Och redan första veckorna visste jag att han hade legat med flera stycken. Men jag vågade inte konfrontera honom. 

Detta höll på i några månader och även han flyttade in hos mig. 

Sedan kom dagarna då jag fick nog, det slutade i stora bråk med mycket hot och våld. Jag var så liten och rädd. Och han var 20 år gammal, vilket gör att han är väääldigt mycket längre och större än lilla 14åriga jag. Jag ber om ursäkt säkert 5 ggr per dag de närmsta månaderna och jag har inte längre livslust. Han säger att vi är lyckliga och då ler jag. Men egentligen vill jag bara slå honom och springa. Men hoppet om att han ska sluta knulla runt och ha förhållanden med andra under tiden lever kvar, vilket resulterar i att jag bara går och väntar på att det ska upphöra så vi kan få vårt lyckliga i alla sina dagar, men den dagen kom aldrig. inte under hela 7 månader. Jag dog inombords mer och mer varje dag. Men allt det dåliga försvann varje gång han log mot mig. 

Dock så började allt ändras när han var mer och mer på krogen. Han blev aggressiv och väldigt ignorant. Jag tog det hårt som fan och klandrade mig själv för att inte vart bra nog. Han tar hem tjejer och påstår att hon är där så vi ska ha trekanter och annar sånt. Jag fegar alltid ur och går och röker istället. Han blir lika arg varje gång men jag kan bara inte.

Allting ändras då han har sex med min kompis, mot hennes vilja. Då detta sker ligger jag på en madrass på golvet i samma rum och sover. 

Jag fick inte reda på detta förrän han satt häktad för en misshandel under maj 2012. 

Då ställdes även jag inför frågan när jag hade haft samlag med honom och ifall jag har varit villig osv, svaret blir ju självklart nej, inte alltid var jag inte det. Jag kände ju mig väldigt kränkt och smutsig, så vad annars kan man säga? Jag var ju faktiskt inte alls på samma nivå som honom.

Jag blev även "fyllevåldtagen" av hans kompis, men de säger att det bara var på skoj och att jag visst ska ha varit med på detta även fast jag aldrig skulle låta honom röra mig ens med en 3 meter lång pinne. 

De sitter häktade båda två i 2 månader och jag slängdes fram och tillbaks i förhörsrum och möten med soc, BUP och advokater. Då trodde jag inte att det skulle kunna bli värre. Men det blev det. Mycket.

Jag är inne på bup-psyk två gånger, rättegången närmar sig och jag har en stark fundering på att bara ta mitt liv för att slippa. Men eftersom jag hade vart minderårig, så var åtalan ett måste även fast jag inte ville "sätta dit" någon av dem. Dock fyllde jag 15 lagom till rättegången och fick därför personligen delta oavsett om jag ville eller inte. 

Jag minns inte mycket v den dagen förrutom att jag bad min mamma skjutsa mig till psyket igen istället. Jag vet att jag grät och grät och att benen inte bar. Jag minns att när jag såg honom så kunde jag varken andas eller stå upp även att jag bara ville springa bort bort bort därifrån så fort som det bara gick. 

Under rättegången sitter jag som en robot, utan känslor och utan tankar. Allting som hörs är bara mina ord av återberättelser. Efter detta åker jag hem och ber om lov att få ta mitt liv. Men det slutade ju bara med att mamma inte släppte mig ur sikte, fick inte ens gå på toa själv. 

Månaderna efter är fyllda med oro och rädsla så stark att jag knappt gick utanför dörren. Jag satte upp ett kontaktförbud mot vardera av killarna men det gjorde mig inte säkrare utomhus. 

Allting höll sig undefär så till stadsfesten 2012 då jag är så självmordsbenägen att jag tar kontakt med honom igen, i hopp om att han ska lindra min smärta. Hah, det trodde jag ja. 

Vi blev återigen ett par och han låg runt om möjligt ännu mer än förut. 

Jag blev sämre och sämre men han sa att vi hade det bra. Jag tyckte nästan om hur han skadade mig då jag enligt mig själv förtjänade detta. 

Jag fick smyga om att vi träffades för både familj och vänner, ingen ville tillåta oss att ses alls. 

Och detta höll på till i juni 2013, då han åker in i fängelse, jag är förkrossad men ändå överlycklig. 

Han ska inte sitta alls länge men han ska ändå bort ett tag. 

Allt blev upp och ner och mina antideppsdoser blev högre och högre, går fortfarande på 150 mg. Jag gav upp hoppet om allt och kände att allt får gå som det går. Han skickar brev om hur han nu ska "älska mig" osv. Men jag har aldrig svarat trots att jag har fått 5 brev nu. Men jag är fortfarande upp och ner än idag, jag har inget direkt hopp, jag är fortfarande självmordsbenägen och självhatisk. 

Det här är min verklighet och nu har jag skrivit av mig. Jag lider dagligen av återupplevelser från dessa händelser, men det syns ju inte. för insidan räknas inte utåt. 

GOD NATT.

Är så lycklig över att mörker finns. 

Både adrenalin och lugn om vartannat. Rädsla och mod. 

Men ändå inte ett dugg komplicerat. 

Just idag är jag skeeev. Självmordstankar och en otroligt stark vilja av att slåss och döda. 

Imorgon ska jag ha bygglektion hela dagen vilket känns väldigt bra. Inga tankar som tränger sig på, eller... inte lika många iaf. 

Nu vill Jeremi att vi ska sova. Så jag får skriva mer imorn. 

bye

skrev precis världens längsta djupaste text, men då loggades jag automatiskt ut. 

Så skit ner er allihop.

Nu är jag arg! :)

Har idag köpt mig en fin militärgrön vinterjacka, en billig sådan också.

Även inhandlat två stickade tröjor och ett vinrött linne, har dock inga  bilder för jag är lite för lat...

MEN! jag har orkat börja töja öronen igen :3 så.. har bytt töjningar i båda öronen (14 mm) och börjat töja mitt andra hål i högra örat, så har en söt liten 2mm där nu.

En sån fin liten spiral har jag i ena just för tillfället, lägger till en sådan "värdelös" bild just för att jag är alldeles för tråkig här just nu.

Förresten så är nu Jeremi här hemma igen, då han har varit hemma på Öland över helgen och han har varit starkt saknad. Så nu ska vi kramas hela helgen och vara allmänt gulliga. 

Har även tröttnat så otroligt på min kropp.

Är helt ärligt sjukligt äcklad av spegelbilden, var nära till tårar när jag stod i provrummet idag och skulle prova jeans. 

Så nu ska jag försöka anförskaffa mig ett gymkort så ska jag försöka ta ut mitt hat genom att träna tills jag knappt orkar gå längre. 

Kan tillägga att jag och mina klasskompisar är häftiga. 

Hejdå :3

Allting rasar över mig och jag kvävs under all skit som fyller mitt huvud.

Flashbacks och av ord och bilder svävar runt och plågar mig. 

Allt jag ser är hot, känslor av värdelöshet, hopplöshet, panik och en väl gömd dröm om att få komma undan från allt. 

Jag hatar er så mycket, om jag hade varit stark nog hade jag besökt er i era fängelsen och visat er hur bra jag är utan er. Se hur jobbigt det är för just Dig att se hur bra jag är utan dig. Jag hoppas att du plågas ihjäl av vad du gjort, att du aldrig lyckas hitta mig och Jeremy, att slippa leva i rädsla när du kommer tillbaks. 

Det är nu jag funderar på om jag någonsin kommer kunna ha ett normalt förhållande, ett normalt liv... utan mediciner och hemska minnen. 

Jag önskar jag kunde bli fullkomligt anonym, för alla. 

Bara följa dagarna och leva utan känslor eller privatliv. Bara finnas.

Sitter just nu med datorn i knät, gråten i halsen och paniken krypandes längsmed ryggraden. Nu vill jag inte mer, varför går det inte stänga av tankarna? Finns det inget sätt att rubba hela tankeverksamheten, för bara någon minut? Snälla Jeremi, kom hit och håll om mig. 

Nu börjar min kropp sluta lyda mig, så hejdå. Hoppas ni mår bättre än jag just nu. 

Åt en halv burk nutella i tisdags kväll, fick skylla mig själv som fick sova med hinken i knät.

Väntar på att bussen mot Össby ska gå, funderar på att ringa ut Jeremi på en cigg. 

Ska börja träna igen, börjar bli sådär panikslagen över min vikt igen, har nu gått upp 16 kilo sen förra sommarn. blö. 

Sa till mig själv att aldrig aldrig aldrig komma över 50 kilo. men... nu är jag uppe på 55.8 och så får det va. 

Har inte kommit någon vart med att sluta röka heller, fast jag tror jag skiter i det. Pallar inteeeee

Hejdå